Den fladdrande fladdermusen har premiär

Jag har, trots att jag både samlat och sysslat med serier sen fjortisåldern aldrig varit särskilt förtjust i superhjältar. Jag tilltalas inte av extraordinära män som med svällande muskler och färggranna kroppskalsonger klättrar på byggnader eller stoppar tåg med bara händerna.
Jag kan till och med tycka att det är lite fjantigt. I en verklig krissituation så hade ett uppdykande av en flygande kroppsbyggare i långkalsoner och mantel rört upp betydligt mer oro och förvirring än den stundande krissituationen och därför faller hela superhjälteidén på sin egen orimlighet. Utom i ett fall. Batman.

Jag har under de senaste femton-tjugo åren betraktat Batman som undantaget som bekräftar regeln.

Varför? Ja, skälen är många. Frank Miller (300 mm.) är en anledning. Jag gillade aldrig den “gamle” Läderlappen som spöade upp skurkar så att det sak SOCK, POW och BLAFF. Färgglada snurrande bakgrunder och den typiska melodin nana nana nana nana Batman var inte min kopp med te.

Frank Millers omformatering av hela Batmankonceptet till The Dark Knight gjorde underverk för min uppfattning om Bruce Wayne. Mörka toner, en gotisk stad och kantiga men ändå svällande figurer tilltalar mig på ett helt annat sätt. Jag älskar också den tecknade Batmanserien som Kanal 5 körde på morgnarna för tiotalet år sedan. Mörkröd himmel, svarta kantiga figurer där man bara ser de vita ögonen och mörka gotiska demoner är definitivt min kopp av te.

Claudia Puig i USA Today tar i från tårna: "The Dark Knight är mer än en spännande, intelligent, moraliskt komplex och mästerligt gjord film. Det är troligtvis den bästa superhjältefilmen hittills."